Dags att rycka igång med en uppdatering till slut / Syra, 3:e gradens brännskador och värdelös mat

Halloj..varit underbart seg med uppdateringar de senatste 5 veckorna. Nu är jag åter i USA, i Philadelphia the city of brotherly love och väntar på agenten ska komma och köra mig till båten. För de som inte vet följer en liten resumé härunder. Den skrevs redan när jag var på väg hem från USA men har inte pallat lägga upp den. Kommer moffa upp ett gäng bilder under också, låt det väl smaka.

“Tjong sa det, sen hade jag varm syra över foten och armen och på god väg mot tredje gradens brännskador.

När det här kommer upp på nätet är jag antagligen hemma i Sverige igen och ligger i en säng och återhämtar mig. Just nu när jag skriver det sitter jag på Houston International Airport och väntar på att få komma ombord på planet. Ett gäng timmar till Amsterdam och sen hem till gamla goda Svea Rike och Traneberg.

Allt började precis innan lunch, vi skulle rengöra en förvärmare till FO-seppen. Den hade stått med Marisol DC över natten som är en kemikalie som används för rengöring av tallrikarna. När jag skulle dränera förvärmaren så går det i korta ordalag åt helvete och jag får syran som har stått och gosat till sig över benen och armarna men speciellt ena handleden och vristen där kemikalien sög fast sig i sockan. Rusar in i kontrollrummet och kastar av mig skorna och overallen och hoppar in i duschen som efter ungefär 10 sekunder inte längre har något kallvatten kvar och nu bara duschar varmvatten. Rusar upp med en handduk till tredje styrman som är sjukvårdaren ombord. Vi går till sjukhytten och lägger foten/armen under rinnande vatten. Efter hela hoola-baloot har dragit igång och kaptenen försökt få tag i en båt så jag kan åka iland till sjukan visar det sig att det tydligen är omöjligt att få tag i en båt förens vid klockan 18 ungefär. Båten kommer som tur är lite tidigare där och jag kommer till sjukan omkring 19 där jag får ligga på akuten och äntligen få lite smärtstillande. Lite läkare kommer och kollar på det och vid midnatt får jag komma upp på ett rum och äntligen få lite i magen, lite kex och ost och ett äpple, fram tills nu har jag bara ätit frukost och två mackor som jag fick av Karin när jag låg i sjukhytten.

De kommande 10 dagarna är bland det tristaste jag varit med om. Liggandes i mitt rum, kolla på amerikansk tv, äta den vidrigaste maten någonsin smakat. Pausa för lite operation, skrubba upp och ta bort all död hud och blåsor (var totalt nedsövd tack och lov). Ligga på rummet. Äta mer avskyvärd mat och förvånas av dumheten i amerikansk tv. Tillbaka till operation, klippa ut en bit av lårets skinn och häfta fast på foten. Tillbaka till rummet för att ligga där och ruttna. Vet inte riktigt var jag ska börja i att beskriva tristessen. Till att börja med har man inget privatliv. När som helst dyker en sjyksyrra eller doktor upp. De går ronder och tar blodtryck och tempen mitt i natten, tänder i taket och ska prata med dig, så du får ingen regelbunden sömn heller. Den vegetariska maten är helt otroligt dålig. Grönsakerna är sönderkokta och smakar ingenting. Är det något som smakar så smakar det sött och sockrigt. Man får efterrätter som är något omänskligt sliskigt. Man tror ju ändå att sjukhusmaten ska vara nyttig. Du får till och med extra socker med varje måltid ifall du inte fått diabetes redan. Till och med deras smör är sockrat?! Medan jag ändå är inne på att klaga på maten kommer den helt oregelbundet och frukosten vid tidigast 9. Och jajust, efter 6 dagar dyker en vakt upp tillsammans med en representant för agenten och förklarar att jag, pga. homeland security och migrations måste ha en vakt från och med nu!!?!?!??! Vakten sitter med i mitt rum och vi snackar, och eftersom man är svulten på sällskap är det ju riktigt trevligt med någon i rummet. Efter ett tag dock börjar jag ju undra, ska den här människan sitta med mig 24/7? Så är tydligen fallet men efter en massa samtal fram och tillbaka kommer vi fram till att vakten enbart behöver sitta i väntrummet.

Efter 10 dagar blir jag till slut utskriven och blir körd till Holiday Inn på stranden på Galveston Island. Hur många möjligheter till turistande som helst, ja, förutom att jag inte kan gå, och stannar på rummet och kollar film tills jag somnar. Utanför hör man folk festa och ett coverband. Men ni anar inte hur skönt det är att sova ostörd en hel natt utan någon som väcker en för att ta blodtryck och ställa idiotiska frågor. Och riktig mat, ni förstår inte hur gott det smakade. Riktig mat med riktig juice! Imorse fick jag mitt baggage till slut och kunde raka mig och byta kläder. Nog för att sån där sjukhussärk är bekväm men nog får vara nog. Ett par timmar senare kommer agenten och plockar upp mig och några Filipinare som stannat på samma hotell. Det visar sig att han är en gammal metalhead så vi snackar musik på vägen till flygplatsen. Väl framme blir jag ompysslad som jag vore totalt handikappad vilket jag kommer fortsätta hävda att jag är, ända tills jag kommer hem, och en två veckor till.